Sitter här, nyss hemkommen från möte och deverse saker i Sjöbo/Vollsjö. De var ett tag sen man var där, kändes nästan lite fel, men man saknar vissa saker, sina vänner, grannar. Jag känner mig så blottad av att vara i Sjöbo och i Vollsjö. Det känns som allt är så nära, för nära. Får nästan "cellskräck" bara av att vistas där. Känner att de trycker i bröstkorgen och det stramar runt halsen. Känner mig så liten och ut tittad, blottad.. Bara av att se människor man känner eller möta dom är nästan värre. För man brukade ju vistas där, man brukade ta bussen till skolan/hem, men brukade umgås med vänner där... Men inte längre. Något får mig att hålla mig därifrån och hur ska de gå om jag får jobbet i sjöbo, då kommer jag vara där hela tiden.. Men en sak vet jag och det är att Syrran.. Lottie ska ligga där. Det är en känsla där jag känner mig trygg vid. Har äntligen fixat med gravsättning och allt där till. Allt är inte klart ännu men snart snart och då äntligen ska hon få vila. Åkte dessutom och hämtade Lottie i Vollsjö idag. Fick hålla i henne, krama henne och ha henne i min famn. Så nära på att bryta ihop, men jag höll mig samman. Vilken känsla, helt ofattbart. tungt var de och nästan lite jobbigt, men på ett bra sätt samtidigt så fel. Svårt att förklara vad jag kände just den stunden, speciellt när jag fick lämna henne från mig igen. Inte bra. De kändes så fel. Om hon ändå vore vid livet, då hade man fått slippa allt detta man måste gå igenom och man kan leva lyckliga igen. Hade hellre kunnat leva med att hon bodde på andra sidan jordklotet, att hon levde, än att ha de på detta viset. För så ska det inte vara, det är fel, det är inte rättvist. Alla ställer sig frågan, en fråga man hör allt för ofta; "VARFÖR"?! Men det finns aldrig något svar. Ännu går man helt tom, ensam och vet inte ett dugg. Har inget i minne av Lottie, inget att varken ta, se, höra, lukta, känna... INGENTING! Men en sak är ju snart säker. Jag har en plats att gå till, jag kan träffa henne när jag vill, vara vid hennes sida.