I detta inlägget känner jag mig bara så TOM! Vet inte vad jag ska skriva, hur mina innersta känslor ska bli till ord. Men idag är det din födelsedag, bara din dag och ingen annans. Tyvärr kan jag inte "fira" din födelsedag, för vad finns det att fira...? Att du inte finns med..? Att du inte kan blicka framåt..? Se livet framför dig..? För det är ungefär så födelsedagar firas.. Först längtar man till sina sin första cykel som liten,  tonårs åldern, bli cool, sen är det epa, traktorkort som hägrar, vissa börjar övningsköra. Man längtar till gymnasiet, man vill ta studenten, man vill ta sitt körkort och kunna gå ut där det är 18 årsgräns. 20år blir det systemet, och sist pensionen. Du fick inte ens gå på systemet (inte för jag tror de hade blitt så ofta). Nu är du 21år och åren känns som de rullar förbi. Så varför ska man fira en födelsedag som inte går att se fram emot till.. Så fort människor går bort så blickar man tillbaka på livet som varit och man sörjer. Men man firar fortfarande födelsedagen, men till vilken mening..? Man ångrar saker, man är efterklok och det finns så mycket som människor fyller sina tankar med när de förlorar någon nära.. Människor sörjer resten av livet, mer eller mindre. En födelsedag är ingen lycka längre, ingen jul är den samma, för varje nytt år som går så står man inte där vid tolvslaget och hoppas på ett bättre år, för man vet att det kan inte bli värre än vad det redan är. Men man kommer aldrig ifrån alla tankar för de. Folk tänker och funderar på om minnena man har, varför de blir allt suddigare med tiden, varför..!? Men vilka minnen är det man har kvar...? Det är "den gången man gjorde bort dig", "den gången personen vann en tävling", "när man bröte ett ben eller två".... Det går inte en dag man önskar man hade fler minnen att tänka på, men det slutar alltid med nästan samma stora minnen och man önskar att personen ska komma tillbaka och få en att göra alla de saker man önskade man hade gjort innan..... Jo, jag är en av alla dessa människor som tänker, funderar på alla dessa sakerna. Varje dag är det något som påminner, ser ut eller kopplas till syrran på ett eller annat vis, men tankarna flyger som mest runt på alla högtider. Något jag fastnat för är alla små pusselbitar som en enkel sak som "en vanlig dag".. Just de dagar man bara gör ingenting, då inte minnen fastnar på näthinnan. För det är dom dagarna som får de stora ett minne, får en betydelse och varför är det så...?! Alla små saker som egentligen inte betyder något, men störst av allt är något som inte en sak, eller ett foto kan ge en. Själen... Att kunna se , höra, känna, lukta kanske t.om smaka. Du kan få ett foto på när personen ler, skrattar, gör något spc som man minns så skarpt.... Man kan ha saker inspelat på video, mobilen, cam.... Man kan ha en parfym, smaka vet jag inte hur, men man kan aldrig ta på de.. Ta på en tröja, ett smycke, eller kanske en frisörsax.. Men nej, det finns inget som kan ersätta en själv, att kunna göra alla saker samtidigt.. Verkligheten är sanningens ord och man uppskattar inte nuet förens dagen är förbi, men då är det försent... Jag älskar verkligen min syster och jag vet att jag inte sagt de tre orden allt för ofta till henne, men hon vet innerst inne vad hon betyder för mig. Jag saknar att kunna springa in och göra hyss på hennes rum, saknar att vara den jobbiga lillasystern, saknar att vara den syster som hon såg upp till, saknar att finnas där för henne, saknar att sno smink och försöka vara precis som hon. Saknar vårt sätt att vara. Jag saknar alla de små sakerna i vardagen, som att springa till bussen, bli ovänner för man kom hem sist för den andra fuska. Saknar lite att ha någon att leva upp till (idrotten) , Saknar alla Dr phill möten vi hade.. "Lottie, jag vill prata".. Saknar de stunder vi spelade kort på golvet/i sängen.. Saknar de tiderna vi körde race med våra "cooooola" mopeder.. Det finns så mycket jag saknar som inte går att beskriva och ännu en födelsedag som inte går att fira, bara saker att de bak till.. Vi lär oss inte leva med sorgen, tiden tvingar minnet att blekna och gör saken lättare på så vis. Men det gör nästan mer ont att man inte minns de man vill och då mår man dåligt för de... Ibland mår man sämre och ibland bättre och inatt är ingen bra natt.. Tankarna flyger runder och det är så mycket " V A R F Ö R ? " man vill ha svar på... Du är den ända syster jag har/haft och kommer få.. Ingen kommer någonsin ta din plats. Jag är så otroligt stolt att ha dig som syster, som kött och blog, min absoluta bästa vän, min ovän, min fiende, min andra hälft, min syster. Jag kommer alltid att vara en lillasyster som ständigt söker efter din vägledning och stöttning du gav mig i livet. Men nu tvingas man klara sig själv, stå på egna ben. Men för mig, är jag fortfarande liten och behöver en storasyster... Jag ska ta det körkortet du aldrig han ta, jag har kämpat med varenda krona och kan stolt säga att jag gjort allt för mig själv. Jag ska visa dig att jag ska få mig en utbildning, få ett bra jobb, bo och få ett liv att leva. Jag har börjat på mitt projekt och jag tror du skulle varit stolt. Önskar att man fick lära sig i tidig ålder att förbereda sig för berg att klättra över, murar som korsar din väg, alla hinder och helvete du tvingas gå igenom.. Så länge vi lever lär vi.........  Så en födelsedag är bara en dag precis som alla andra. En dag mer ifrån dig och jag kommer aldrig komma närmre...